Direktlänk till inlägg 11 maj 2011

Smärtan en trgen följeslagare

Av Isabelle - 11 maj 2011 14:22

  Suddigt foto av kallelsen


Vi sover tre stycken i sängen om nätterna. Det är jag, min man och Smärtan med stort S. Vart jag än går, vad jag än gör och vad jag än vill göra är smärtan där och stör mig. Smärtan ber inte om att få komma in utan den är bara där. Kommer ni ihåg hur det var när ni var små? När man sprang omkring och trodde att allt i livet var OK. När man försökte komma undan sin egen skugga i solen men hur man än sprang, duckade och girade vad den ändå efter en hela tiden. Så är det med Smärtan också men den finns med mig även i skuggan och om natten.

Inatt efter att jag vaknat badande i svett och varit på toaletten la jag mig ned i sängen på den onda sidan. Jag brukar inte känna av Smärtan lika mycket om jag ligger på den onda sidan men i natt var det annorlunda. Jag kunde knappt andas och det högg i mig som en massa små dolkar stacks in i kroppen på mig. Jag blev så förvånad att jag tappade andan. När jag så började andas igen var Smärtan där igen.

Jag var på en datortomografi i mars och det "enda"de hittade var cystor på äggstockarna och i eller på ena binjuren (kommer inte riktigt ihåg vart på binjuren den sitter). Läkaren sa i telefon att cystorna ser godartade ut. Hmm. De ser godartade ut men de vet inte. Jag har också små gallstenar men det kommer de inte göra något åt heller. Smärtan i sidan beror på stress sa läkaren och la mina handlingar åt sidan.

Smärtan följer efter mig och är mer klängig och påflugen än tidigare. När jag fick beskedet viskade den i mitt öra att så lätt kommer jag inte bli av med den. "Du är en del av mig nu" avslutade den och tystnade för att sedan dyka in i skuggorna igen.

Smärtan ger mig smånyp ibland och rena sparkar i sidan ibland. Som en helg för ett par veckor sedan. Vi var ute på landet och jag min idiot "glömde" för ett par minuter bort Smärtan trots att jag kände dess dåliga andedräkt i nacken. Jag bara skulle flytta en stor sten till mitt sk. stenparti hur dumt jag än visste att det var.

Jag böjde mig ned, la skottkärran i dess rätta position, grabbade tag i stenen och flyttade den närmare skottkärran för att på så sätt välta den rätt upp. Svårt att förklara men hoppas ni förstår vad jag menar. Gissa hur långt jag kom. Jag kan säga att jag inte lyckades välta upp skottkärran. Istället  var det som om Smärtan tog i allt den kunde och vrålsparkade mig rätt i höger sida.

Jag levde inte genom smärtan utan drog istället ett djupt andetag och det skulle jag aldrig gjort. Jag var nära att gå ned på knä för det gjorde så ont men ville inte visa de andra i familjen hur ont jag hade. Istället rättade jag upp mig, satte handen i sidan och gick bort från platsen. Kräks gör jag inte av pga. Smärtan men den här gången var det inte långt från att jag gjorde det.

Nu ska jag in på ytterligare en datortomografi men den här gången ska de scanna avmin tjocktarm. Dagen innan ska jag gå genom en laxeringsprocedur som jag inte vill göra men om det inte blir gjort blir det heller ingen röntgen. Tänk vad tokigt man tänker egentligen. Jag är inte orolig för undersökningen i sig men det där med att de ska blåsa in lite koldioxid i ändtarmen för att kunna se bättre ser jag verkligen inte fram mot.

Det finns ytterligare en sak som jag oroar mig för otroligt mycket är min sons punktion. Han är 12 år gammal och har en konstig knöl i ena bröstet. Den har vuxit väldigt snabbt och det gör ont. Jag har själv gått genom en punktion och vet vad det innebär. Han är som sagt var bara 12 men det är lika bra att han går genom detta då vi i min släkt har drabbats hårt av cancer, mycket hårt. Skriver mer när kallelsen kommer.

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<<
Maj 2011
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards